pappa, jag saknar dig.

Idag, den 20 juli, är det exakt två år sen den absolut värsta dagen i mitt liv. Det var den dagen pappa försvann från oss.. Då han lämnade oss mycket tidigare än han egentligen borde, kan man tycka..
Två hela år har gått och ändå så snurrar jorden på som vanligt.. Så märkligt, när hela ens värld stannar upp och förstörs.. Att allting annat utanför fortsätter som om ingenting har hänt.
Det går inte en enda dag utan att jag tänker på honom, att jag tänker på hur jag skulle vilja berätta något för honom, hur jag vill fråga eller ha hjälp med något. Varje dag finns han i mina tankar. Och jag saknar honom, jag saknar honom så otroligt mycket så det gör ont.

Han var helt klart utan tvekan den bästa pappan man någonsin kunde ha och jag älskade honom, och älskar honom fortfarande så fruktansvärt mycket.
För var dag som går så lär jag mig mer och mer att leva utan honom, även om jag alltid kommer att sakna honom så blir det ändå lättare ju längre tiden går på något sätt. 
Kanske för att jag tror, eller att jag vet att jag en dag kommer få träffa honom igen. Hur jag kommer få krama om honom och prata med honom igen. Jag har inte sett honom för sista gången och det känns så skönt. Att tro det. Det gör allt det här så mycket lättare.

Sista bilden som togs på dig, du är så fin!

När livet plötsligt tagit slut,

blir ingenting någonsin som förut.

Vi sörjer och vi saknar,

till en tomhet vi vaknar.

Där orden har tagit slut,

och smärtan inte hittar ut.

En själ är friköpt och klädd

 i strålglans, den kropp som

lämnats är inte längre hans.

Ett skal vi begraver i 

förtröstan och tro,

om att vi en dag i Guds

hjärta med honom får bo.

Jag älskar dig, för alltid!
/Lilltjoppa